Det går inte fort, men det går framåt. För varje meter viltstängsel som kommer upp så känns det lite bättre. De senaste dagarna har dessutom varit fria från ovälkomna grisar vilket gör att man känner sig lite hoppfull. Kanske har de fallit offer för jakten, för det smäller rätt rejält i skogarna just nu.

Edith är på gång och ska löpa så det gäller att ha koll på henne när det springer runt så mycket hundar i skogen. Vissa är dock inte potentiella friare till en schäfer, men nog så intressanta. Häromdagen stötte hon på en liten tax i gul väst och med en antenn ståendes rakt upp. Taxen var så inne i sitt spårande att den inte tog någon som helst notis om Edith. Hon å andra sidan blev så perplex över, det hon tycktes uppfatta som en synnerligen märklig liten varelse, att hon inte kom sig för att göra annat än att titta upp på husse med förundrad min: Vad i hela friden är detta husse? 

Det är inte bara Edith som förundras över taxarna i skogen. Även jag blir perplex över denna hundras. Inte då för deras färgglada västar och gps-sändare, utan för hur de tar sig fram i så eländig terräng trots att de är så små. Där har man ett och annat att lära.