Nybliven lantis

Med utflugna barn och en önskan om en lugnare tillvaro började tankarna om att lämna storstadsbruset för ett liv närmare djur och natur. Sagt och gjort – min man och jag började leta lämpligt ställe kring Mälardalen. Efter mycket om och men hittade vi den perfekta gården. Eller snarare den perfekta platsen. Boningshuset var i dåligt skick, litet och saknade både vatten och avlopp. En byggfirma kopplades in med målet att bevara den gamla kärnan, renovera och bygga ut. Ett projekt som drog iväg i både tid och pengar. Till slut var projektet så försenat att vi var tvungna att hitta två olika tillfälliga boenden i väntan på att få flytta in. När vi till slut kunde flytta in återstod fortfarande en hel del detaljer inomhus, men dessa bestämde vi oss för att slutföra själva. Det var också en av anledningarna till att flytta ut till en gård – att lära sig att göra saker själv.

Vid 50+ hade både jag och min make nämligen insett att vi faktiskt inte kunde någonting. Ja, om det inte handlade om, powerpoints och excelark då förstås. Och att tapetsera om något enstaka rum emellanåt där tapeten av outgrundlig anledning hade en tendens att hamna med mönstret upp och ner (tror dock inte att någon lagt märke till detta). Däremot har inredning alltid varit ett stort intresse och 2020 startade vi en e-handel med inredningsdetaljer – Nobelia Interiör – något jag nu skulle få mycket mera tid över till.

Första natten i nya huset låg vi på madrasser på vardagsrumsgolvet och det var också då vi mottog vår allra första gäst. En liten, men ytterst besvärande mus som envist ville göra oss sällskap. Tyvärr är möss inte ett av mina favoritdjur så det blev lite si och så med sömnen och katten sov dessvärre borta den natten. Ett drygt år senare har vi fixat i stort sett allt inomhus – med tapetmönstren åt rätt håll – och mössens entré till huset är stängd. Vi har även hunnit med en del utomhus, inklusive odlingar, ett växthus och en hundgård (ja, vi blev med hund i augusti förra året). För varje ny grej vi lyckas med så känner vi oss otroligt stolta. Allt blir inte perfekt, i varje fall inte vid första försöket, men bara man hänger i så löser sig det mesta.

Så, hur summerar jag då första tiden som lantis? Att bo på landet är förvisso ett sätt att leva, men framför allt är det ett sätt att vara. Jag älskar det.

Susanne