Eftermiddagens hundpromenad gick vid kajen i Strängnäs. Det är fint att gå vid vattnet och det är bra för Edith att inte bara gå i skogen. Hon behöver träna på att möta andra hundar, och människor för den delen. Detsamma gäller ju numera även för oss. Jag kan inte förstå hur jag mäktade med att vistas bland alla dessa människor tidigare. Dag ut och dag in. Nu känner jag mig som en superlantis när någon går förbi nere vid vägen. Man tittar och undrar vem i hela fridens dagar det kan vara.

Jag brukade skratta åt min mormor när hon på ålderns höst satt vid köksfönstret och tittade på förbipasserande. Hon kände igen de flesta eftersom hon bodde i ett litet samhälle, men då och då var det någon ny individ som släntrade förbi. Alla kommenterades, såväl nya som gamla – de senare med viss skepsis. Kanske är jag på väg att bli likadan själv. Det vore något det.