Dagarna är vackra, men mörkret börjar kännas av. Det är inte många timmars dagsljus man får varje dygn. Den sista promenaden med Edith är i kompakt mörker. Visst hjälper det med ficklampa, men man känner sig rätt liten när det rasslar till bakom en eller man ser två ögon stirra på en inifrån skogen (ögonen ser VÄLDIGT läskiga ut när man lyser på dem med ficklampan). När vi skaffade hund tänkte jag att det skulle kännas tryggt att vara ute med henne i mörkret. Och det gör det väl, på ett sätt. Samtidigt så känner Edith av allt, och varje gång hon reagerar på något gör jag det med. Tidigare hade jag ingen aning om allt som försiggick i skogen eftersom jag inte noterar en tiondel. Om ens det.
När det gäller Edith är vi lite bekymrade. Något utlöser någon form av allergisk reaktion i hennes ansikte med jämna mellanrum. Hon får bulor runt ögonen och på nosen. Först trodde vi att det var insektsbett, men det kan vi ju enkelt utesluta eftersom hon även har problemen vintertid. Då tänkte vi, och veterinären, att det kanske är någon växt, men det känns ju också märkligt nu när det mesta är dött. Vi ska försöka kartlägga lite mer exakt vad hon har gjort när hon får dessa bulor, förhoppningsvis listar vi ut vad det är. Fina lilla Edith, om du bara kunde lära dig att prata lite bättre…
