Hur stolt blir man inte när man lyckats spåra upp matte som gömt sig inne i skogen? Man blir väldigt glad om man heter Edith. Det är lika roligt varje gång. Även för matte och husse. Oftast är det jag som går iväg någon kilometer och försöker hitta en bra plats att gömma mig på. Idag var jag lite orolig att jag inte skulle hinna av vägen som jag började på innan hon kom, men givet att hon ger en tydlig signal när hon börjar så vet man att hon är på väg. Hon blir nämligen så glad när hon får på sig spårselen att hon ger ifrån sig jordens glädjeskall. Det låter INTE som en schäfer, möjligen en operasjungande schäfer. Om det nu mot förmodan skulle finnas sådana. När första glädjen har lagt sig så är det nosen ner i marken tills dess att matte är upphittad. Hon är superduktig så det börjar bli dags för svårare övningar.

Ikväll skulle vi ha varit på jägarkursen, den är alltid på tisdagar, men tyvärr var den inställd. Vår duktiga lärare var tvungen att åka till akuten med sin dotter. Förhoppningsvis är det inget allvarligt, men man får alltid dåliga vibbar när man får den typen av meddelanden. Vad gäller oss och våra jägarkunskaper så har de väl inte direkt lagts på hög senaste tiden. Vi har inte varit iväg på två tisdagar – förra veckan hade vi ju ingen bil – så nästa gång hoppas jag verkligen att det blir av.