Det bästa med att bo mitt i naturen är att man aldrig slutar att hänföras över dess skönhet. I mitten av november – en av årets tristaste månader – fyller den en med den allra djupaste vördnad. Människans ingenjörskonst må vara god, men den som skapat allt detta in i minsta perfektion är på en nivå som mänskligheten bara kan drömma om. 

Det är också då man blir ledsen över hur vi människor förstört och fortsätter att förstöra. Vi såg filmen Dark Waters härom kvällen, ett verklighetsbaserat drama som handlar om hur kemiföretaget DuPont förgiftar vattendrag i West Virginia USA med kemikalien C8 eller PFAS. Filmen visar hur en advokat under nästan två decennier kämpar för att bevisa sambandet mellan företagets utsläpp och den påverkan de har på både djur och människor.

Trots att forskningen kunnat visa en koppling mellan utsläppen och allvarliga sjukdomar som exempelvis flera cancerformer och sköldkörtelsjukdomar, fortsätter utsläppen av detta gift i naturen. Enligt Naturskyddsföreningen som analyserat PFAS-halterna i både dricksvatten och ytvatten innehåller nio av tio prover PFAS och så mycket som var tionde dricksvattenprov ligger över det gränsvärde som kommer att gälla från 2026.

Det vi människor måste förstå, och som blir glasklart när man lever mitt i det, är att vi måste leva i samklang med djur och natur. På gott och ont. Jag tror att de flesta av oss faktiskt kan leva utan exempelvis teflonpannor eller smuts- och vattenavvisande kläder (även om dessa är bra, det går inte att bortse från) som innehåller PFAS. Ett problem är att de flesta inte har en aning om vad som är farligt och inte. Jag vet väldigt lite i ämnet ännu så länge, men man lär så länge man lever. Tills dess får man helt enkelt utgå från hederligt gammalt bondförnuft.