Att titta på kor blir aldrig långtråkigt om man ska tro Edith. Hon kan sitta hur länge som helst och spana in dessa stora, sävliga djur. Ibland kommer de nyfiket fram och hälsar, ibland verkar de inte alls bry sig. Jag tror att Edith har glömt ett möte vi hade förra hösten då ett stort gäng kor (cirka 10-12 stycken) kom emot oss. De hade rymt från någon hage här i närheten och hur snälla de än må vara så blir man ju lite shaky när hela gänget, med ledarkon i spetsen, kommer rusande mot en. Då var vi snabba därifrån, Edith och jag.

En halvtimme senare, när vi kommit hem, hör jag hur det råmar utanför fönstret. När jag kollar ut ser jag hela gänget ta några varv på gräsmattan innan de viker av in mot skogen. Gräsmattan blev förstås helt nertrampad, och dessutom låg det komockor i drivor. Inget problem med magarna där inte. Faktum är att det var då idén om viltstängsel föddes. För att hålla korna ute. Nu har det dock varit lugnt med skenande kor ett tag, men desto värre är det med grisarna.