När det var dags att ta upp de allra sista potatisarna var Edith förstås på plats för att hjälpa till. Det faktum att potatis som ska vinterförvaras inte får skadas hade hon missat. Men sådana små detaljer kan man förstås inte hålla koll på som hund.  

Nu är i vart fall potatisen bärgad för detta år. Det är andra året som vi har egenodlad potatis. Förra året fick vi så enormt stora potatisar så vi kunde göra bakpotatis mer eller mindre varannan helg. I år är de både mindre och färre, men förhoppningsvis räcker det vi har till våren i alla fall. 

Det är så märkligt hur det blir när man börjar ta saker direkt från naturen och tillaga från grunden. Det blir nästan omöjligt att äta köpt sylt, gelé, äppelmos eller saft. Detsamma gäller när man börjar baka eget bröd eller gör egna bullar. Det är inte bara det att det köpta inte smakar gott längre, det känns onyttigt ända in i märgen. 

Apropå onyttigt (trots att det är hemgjort), jag tror att jag ska gå och hämta en påse äpplen från frysen och göra en smulpaj. Det är inte mycket som slår äppelpaj med vaniljsås. Inte mycket alls.