För var dag som går mörknar det lite tidigare. Den sista hundpromenaden för dagen blir i kompakt mörker. Lite hjälp kan man få av stjärnorna, och ibland från månen, men utan ficklampa är det näst intill omöjligt att ta sig fram. Nackdelen med ficklampan är att den tenderar att lysa upp även sådant man inte vill se, så som ett par stirrande ögon inne i skogen. Hur mycket man än försöker intala sig att det säkert bara är en räv, grävling eller ett rådjur så är det svårt att inte tänka varg, lo eller vildsvin. Det är väl en av få gånger jag faktiskt känner att det skulle varit trevligt med en upplyst och i viss mån trafikerad väg. Fast när man gick på sådana var man ju rädd för människor i stället… Som tur är, för mig, så är det nästan alltid maken som tar kvällspasset alternativt så går vi tillsammans.
Nåväl, än är det några timmar kvar av ljuset denna måndag. Blev för övrigt alldeles varm i hjärtat för en stund sedan. Jag fick ett meddelande från en före detta medarbetare som fått ett jobb hon sökt och där hon använt mig som referens. DET ska jag tänka på ikväll, då kommer det att kännas bättre. Och jag ska också tänka på att det inte är några ormar ute på vägen längre. De verkar ha ålat sig i väg under någon rot eller sten för vintern. Och där tycker jag att de kan stanna – VÄLDIGT länge.
